Som rubriken säger; HEJ och FÖRLÅT för att jag inte har uppdaterat er om vad som har hänt! Först var jag helt enkelt för trött, sen hade jag ingen tid och sen glömde jag bort det, men nu skrev min kompis (madeleneluu.blogg.se, au pair i London) och påminde mig så ska förklara mig nu så ni slipper kolla in här i onödan! Ett par gulliga personer har kommenterat och undrar hur jag mår och vad som händer, och ni förtjänar naturligtvis att veta! Det är dock en väldigt lång historia och jag orkar inte dra hela (tror inte ni skulle orka läsa hela heller) så förenklar den lite. 

 

Ni som läst min blogg vet nog att jag hade hemsk hemlängtan under min tid på Irland. Jag hade ingen aning om att jag skulle längta hem så mycket, men det gjorde jag. Träffade hur fina, trevliga, roliga människor som helst och fick underbara nya vänner, gjorde nya, roliga saker och hade söta barn att ta hand om men så fort jag var ensam så kom hemlängtan över mig. Är ju inget ovanligt att det blir så, och för dom flesta går det över. Grejen är den att jag inte kände mig riktigt avslappnad i familjen. Jag vet att jag har skrivit att dom var bra och trevliga, och det VAR DOM också, men saker jag inte har skrivit är att mamman ofta var väldigt nedlåtande, stressig och lite utav ett kontrollfreak. Besticken skulle ligga på ett visst sätt, örngotten skulle strykas, diskborsten skulle ligga i en skål med hett vatten som skulle bytas varje morgon och kväll osv. När jag gjorde saker fel eller glömde något kunde hon säga saker som fick mig att känna mig helt värdelös. Jag gick runt nervös och spänd hela tiden. Jag fick även städa mycket mer än vad som var överenskommet. I början tyckte jag att det var helt okej, jag ville hjälpa till, inte gå runt som en gäst, utan vara som en del i familjen. Med tiden blev det dock mer och mer, och att ensam dammsuga trappan och övervåningen 2 ggr i veckan, moppa köksgolvet 3 ggr i veckan, ta hand om ALL tvätt och strykning, det vill säga även de vuxnas, ta hand om all frukostdisk och all middagsdisk för 6 personer, och byta barnens lakan tyckte jag inte kändes som att vara en del av familjen, det kändes som att vara en hushållerska. Att jag dessutom fick ta hand om saker som var helt utöver mina arbetsuppgifter, som att diska efter mormorn när hon bakat eller städa undan efter mamman och hennes kompis fick mig att känna mig utnyttjad. Ett annat moment som ökade stressen var deras familjesituation. Som ni kanske kommer ihåg kunde min värdmammas bror inte ta hand om sina barn så min värdfamilj fick först ett tillskott av en 11-årig pojke, sedan av en 3-åring. Ett extra barn innebar extra arbetsuppgifter, och innebar också att jag fick ha ensamt ansvar ofta då min värdmamma var tvungen att åka till sin hemstad som låg cirka tjugo mil bort (något jag inte fick extra ersättning för). Sista veckan bodde mormorn hos familjen för att hjälpa till, vilket betydde att jag inte tog hand om barnen alls, utan bara städade, och desto mer än innan. 

 

Allt detta plus min hemlängtan fick mig att må väldigt dåligt och på mornarna låg jag med ångest i sängen över att gå upp. En morgon mådde jag väldigt dåligt, jag hade ont i magen och mådde illa. När jag kräktes skällde min värdmamma ut mig och skickade bokstavligen in mig på rummet som om jag var fem år. Jag ringde till mamma och efter att ha pratat en lång stund kom vi fram till att det var bäst att jag åkte hem. Jag skrev ner vad jag skulle säga till min värdmamma för att inte staka mig på engelskan av nervositet, och när hon kom hem från jobbet bad jag att få prata med henne. Hon avbröt mig efter varenda mening, sa en hel del saker (jag behöver inte gå in på detaljer, men det var inte särskilt snälla saker) men fick till sist sagt allt jag ville säga, även fast jag till slut bara rabblade igenom allt för att få det gjort innan hon hann avbryta mig igen. Hon frågade om jag tänkte stanna tills hon hann hitta en ny, och jag sa att ja det hade jag tänkt. Hon gick, och jag skypade med mamma och min moster och berättade hur det hade gått. Jag sa att jag ville verkligen inte stanna egentligen, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle fungera. Skulle jag gå där i två veckor, när jag inte ens vågade gå ner i köket? Tanken på att vara kvar där var helt obegriplig. Vid det här laget hade jag börjat bli arg också, istället för bara ledsen. Efter ett långt samtal bestämde jag mig för att strunta i henne. Hade hon brutit kontraktet så kunde väl jag göra detsamma. Jag packade mina väskor på typ en halvtimme, släpade ner dom i hallen och sa att jag inte tänkte stanna. Hon flippade, jag drog. Lyckades få med mig alla väskor till ett vandrarhem några hundra meter bort där mamma fixat ett rum åt mig, bodde där två nätter, sen fick jag bo hos den underbara irländska familjen jag lärde känna veckan innan i tre nätter tills mitt flyg gick. Hade fem sista riktigt bra dagar så det är jag tacksam över!

 

Jag är väldigt säker på att min hemlängtan, hur jobbig den än var, hade varit lättare att hantera och skulle gå över så småningom, om jag hade känt mig avslappnad och trivts i familjen. Jag är helt säker på att jag åtminstone gett det mer tid. Som det var nu hade jag faktiskt ingen lust att stanna för att bevisa något, för att jag "borde". Det är mitt liv, det var mitt äventyr, mitt beslut. Det hade inte varit värt att tänka på vad någon annan skulle tänka. Det hade inte varit värt att slösa bort tid på att må dåligt för att man inte vill "misslyckas". Misslyckas hade jag gjort om jag stannat och mått sämre och sämre. Jag är faktiskt stolt över att jag vågade stå upp för mig själv så som jag gjorde. Att bo hos sin arbetsgivare och vara så beroende av henne/honom som man är, det är inte lätt. Det är svårt att säga ifrån. Jag tycker att det är så otroligt dåligt att som vuxen människa utnyttja sin sitt överläge mot en ung tjej som är i ett främmande land och ett främmande hem, så som min värdmamma gjorde. Jag hade aldrig visat henne annat än respekt, men fick inget av den varan tillbaka. Man ska inte behöva ta det bara för att man är yngre och "anställd". Jag är bara nöjd med mitt beslut, även fast det var otroligt tråkigt att det blev som det blev. Tyckte det var jättetråkigt att lämna barnen så plötsligt, som jag tyckte väldigt mycket om, mina nya vänner, och Limerick som är en härlig stad. Men ingenting går att veta i förväg. Hur mycket du kommer att längta hem kan du inte veta förrän du är där, och hur din familj kommer vara är omöjligt att veta det också, trots att du skypat med dom flera gånger. Med det menar jag inte att skrämma andra som vill åka som au pairer, för de flesta får en riktigt bra familj! 

 

Nu är jag alltså hemma och har varit det i snart två veckor. Mår SÅ mycket bättre än vad jag gjorde där och ångrar ingenting. Ångrar alltså inte att jag åkte heller, eftersom jag hann uppleva mycket under tiden jag var där och hann skaffa mig nya erfarenheter som gjort mig starkare och modigare. Utöver hemlängtan och jobbig värdfamiljsituation är jag inte säker på att just au pair-grejen var 100 procent för mig heller. Jag älskar barn och att ta hand om barn, men att bo hos sin arbetsgivare och hos en annan familj kändes inte riktigt bekvämt. Nu söker jag jobb och ska antingen börja plugga i vår eller nästa höst. Den här bloggen kommer inte längre vara aktiv, kanske skaffar en ny, "vanlig" blogg och kan lägga ut adressen här då, även fast ni kanske inte är så intresserade haha! Vill i alla fall säga tack till er som följt min lilla resa, och önskar er all lycka med vad ni än gör/vill göra!

 

Kramar, 

Felicia 

 

... är det mycket som har hänt! Förlåt för att jag inte bloggat tidigare men har inte haft tid eller lust. Kommer nog ta ett bra tag att skriva ett inlägg som förklarar allt, och ni får troligtvis vänta tills i övermorgon på den förklaringen! Jag lever och är okej i alla fall! Hörs på torsdag! 

 

 

Irland har börjat visa sitt riktiga jag. Den kvalmiga, heta värmeböljan som låg över landet när jag kom har ganska chockartat övergått till grått och regn. Lite trist. Kan inte låta bli att skratta åt mig själv; när det var varmt ville jag ha svalare och nu klagar jag på att det är för kallt. Det är åtminstone mycket skönare i mitt rum nu och jag kan äntligen sova med täcke igen. 

 

Idag har jag typ en halvledig dag. Både Verena och Kitty är hemma och alla barn utom Robert, så Verena tyckte det skulle bli lite svårt för mig att få till rutinerna med Catherine. Därför består mina arbetsuppgifter idag endast av att städa upp efter frukost, vilket jag redan har gjort, och att hjälpa till att röja undan efter middagen. Eftersom det regnar rätt skapligt känns det som en perfekt dag att bara krypa upp i sängen och kolla på lite serier. Alla andra au pairer jag känner jobbar, så finns inte så mycket annat att göra. Kanske tar en tur till Dooradoyle (har hittat ett mysigt café där, och har blivit så självständig på sistone att jag inte tycker det är pinsamt att dricka kaffe själv haha), men annars blir jag nog hängandes i huset. 

 

Det nya tillskottet i familjen heter Johnny och är jättegullig förresten! Väldigt tillgiven och social, så blir nog inte alltför jobbigt med ett till barn i familjen! 

Har haft en bra dag i ett regnigt Limerick! Aisling visade mig runt lite mer i stan, pekade ut ett par bra pubar, restauranger och affärer, sen gick vi hem till henne och där blev jag bjuden på middag av hennes supergulliga föräldrar. Vi åt, drack lite te och sen åkte vi på en liten utflykt till Adare som är en helt bedårande liten by tio minuter utanför Limerick. Husen ser lite ut som dom i Sagan om Ringen, med halmtak och små fönster och dörrar. I Adare ligger även en gammal herrgård som numera är ett femstjärnigt hotell, och det ser ut som en miniversion av Downtown Abbey. Så fint! Dom erbjöd sig att skjutsa dit mig och mina föräldrar när dom kommer och hälsar på - mamma kommer älska det! Ända nackdelen med att jag hade så trevligt var att jag helt och hållet glömde bort att jag och Lisa skulle träffas kl 7 för att promenera, så när hon ringde mig halvåtta fick jag superdåligt samvete. Sa "I'm sorry" en miljard gånger, och vi bestämde att vi skulle ta det imorgon istället. Drack en kopp te i köket när jag kom hem, nu är jag på plats i sängen som vanligt. Ska antingen kolla på nåt serieavsnitt eller läsa lite innan jag somnar. Och förresten, mamma och pappa eller nån annan vänlig själ hemma i Sverige - skicka mig lite mer Marabouchoklad och lösgodis är ni snälla! Och lite mer Mareld-te skulle sitta fint, för Verena har fått en crush på det. 

 

Är ledig på tisdagarna så idag passade jag på att sova ut lite (även fast jag inte vet om att gå upp kl 9 räknas som att sova ut), åt en lugn frukost och sen gick jag en sväng till Dooradoyles shoppingcenter. Hade vaknat upp med fruktansvärd hemlängtan så tröstshoppade lite sen satte mig på ett café med en kaffe och ringde mamma för att prata ut lite. Efter det kändes det faktiskt mycket bättre. Ska hålla ut tills det går över!!! Är ju inte det att jag inte trivs här, utan bara att jag saknar min familj och mitt hem så himla mycket. Har alltid varit väldigt hemmakär så jag saknar mina hemmarutiner, alla grejer i vardagen man inte tänker på förrän man inte gör dom längre. Googlade runt lite på hemlängtan och fick uppfattningen om att sån extrem hemlängtan jag har just nu är väldigt vanlig de första veckorna, till och med månaderna, men att det bara är att bita ihop och försöka skapa sig ett nytt liv här, med nya rutiner och nya människor. Göra så mycket saker som möjligt att man inte hinner längta hem. 

 

Om en stund ska jag träffa Aisling och vi ska ta en tur ner på stan, sen ska vi hem till henne så jag får tacka hennes föräldrar ordentligt! Senare idag, runt 7 tror jag, ska jag ut på promenad med Lisa och hennes värdfamiljs hund Scotty. 

 

Lånar ett par bilder från Sara, au pairen från Italien, som hon tog när vi var vid parken i förrgår. Den har, som ni ser, fantastisk utsikt. På första bilden ser ni King John's Castle, och båda bilderna visar floden Shannon.

 

 

 

Ni som hänger med vet att min värdfamilj fick tillskott för ett par dagar sen i form av Verenas brorson. Ikväll åker han dock för att bo hos någon annan, och hit kommer istället hans 3-åriga lillebror. 2 3-åringar alltså! Jag ska dock inte se efter honom, utan Verena ska fixa en dagisplats, men blir ju självklart ändå mer för oss alla. Ska nog gå bra i alla fall. För tillfället är ju Verenas mamma Kitty här också, och stannar nog hela veckan, så det finns ju mycket hjälp att ta av! Hon är för övrigt jättetrevlig, typisk irländsk och kallar mig för "darling" och "love" hela tiden. Kunde kännas konstigt, men känns bara bra, lite som att vara hemma. 

 

Idag har jag haft fullt upp, lekt massa lekar med Catherine (vi har hunnit med semester till Cork, ätit låtsaslunch, målat, dansat, läst böcker, lagat låtsasmat, lekt mamma-pappa-barn osv) och så har jag gjort måndagens städuppgifter! Är rätt slut nu, sitter i sängen och dricker te. Tror jag ska leta reda på nån serie eller film att kolla på. Är jättesugen på Morden i Midsomer men självklart går det inte att se någonstans. Typiskt. Om någon i familjen eller någon annan som känner att den vill göra mig glad läser det här; skicka några dvd:er med posten! 

 

Ps. Jag VET att det är lite trist med inlägg utan bilder men jag har faktiskt rätt fullt upp och har inte hunnit fixa kameran än. Kanske hinner imorgon! 

Pratade lite med en kompis om vad som egentligen innebär "light housework" som en au pair. Hon tycker att jag städar för mycket, jag tycker att det är lagom! Ni andra au pairer som läser min blogg, hur mycket städar ni och vad tycker ni är okej?

 

Har haft en riktigt trevlig dag på stan tillsammans med Lisa, Sara, Nerea och Claudia! Vi åt lunch på MarcoPolo och herregud säger jag bara, vilket bra ställe. Det är jättemysigt och snyggt inrett och, framför allt, billigt! Vi beställde varsin förrätt, varmrätt och dricka för ca 70, 80 kr och så kaffe efter det för 15 kr extra. Jag menar, hur bra pris är inte det? Gott var det också! Vi kom dit runt två och satt kvar ända till sextiden. Efter det gick vi till en park och satt där en stund sen tog jag och Lisa sällskap hem. Satt ute en stund och pratade med Verena och hennes mamma Kitty som är på besök, och åt lite middag. Nu har jag nyss godnattskypat med familjen, och ska nog krypa i säng med min bok! Jobbdag imorgon!

Har blåsor på fötterna idag efter att ha dansat irländsk folkdans igår. Ni vet den irländska låten i Titanic som dom spelar när Rose och Jack är på fest? Om ni inte vet det, så shame on you, för det betyder att ni antingen inte har sett Titanic alls eller att ni inte har tittat tillräckligt uppmärksamt, och vilket av alternativen som än stämmer in så är det FAN INTE OKEJ. Jaja, den låten spelade dom i alla fall så jag körde en liten improviserad riverdance eller liknande.

 

Jag och Lisa gick in till stan och träffade Michelle från Kanada, Jackie från Holland och så tre spanska tjejer jag inte kommer ihåg namnen på, en av dom kallar jag dock för Salma för hon var så äckligt lik Salma Hayek, en spansk skådespelerska. Vi gick till Smithys, där det egentligen var 20-årsgräns, men efter att ha stått en stund utanför för att prata om var vi skulle gå istället ångrade sig vakterna och vi fick komma in ändå, haha. Hade en kul kväll, och det var roligt att träffa lite fler tjejer! 

 

Idag ska jag strax iväg för att äta lunch med Lisa, en tjej som heter Sara från Italien tror jag och en annan tjej jag inte vet nåt om än. Tror vi ska äta på Marco Polos, där man kan få förrätt och huvudrätt för bara 12 euro. Får se vart vi hamnar! 

 

Min kamera fungerar inte för tillfället, tror batterierna är slut så av den anledningen är det väldigt bildtomt på bloggen just nu. Ska fixa den så fort jag kan! Har fortfarande inte frågat Verena om det är okej att lägga upp bilder på barnen, ska göra det också. 

 

Nu ska jag göra mig någorlunda acceptabel!

Min första lediga dag har sett ut såhär: vaknade med fruktansvärd hemlängtan, skypade och grät en stund, tog en dusch och drack lite apelsinjuice sen kändes det bättre. Gick ut på upptäcksfärd för att försöka hitta familjen Nolans hus, vilket var totalt omöjligt. Fick sedan veta av dottern att dom ändå inte var hemma utan vid havet över helgen, så tur i oturen. Ska hälsa på dom nästa vecka istället, för att tacka ordentligt och överlämna en fin ljuslykta med lite doftljus! Träffade Lisa klockan fyra vid Fennessy's och så gick vi tillsammans till The Crescent för lite shopping och kaffe. Alltså jag borde ju inte släppas lös med pengar i handen. Är en fara både för mig själv och min omgivning. Ska jag lyckas med att spara lite pengar varje vecka måste jag nog be Verena låsa in dom nånstans. Nu har jag nyss duschat, igen. Det är så galet varmt här, så fort jag kommer ut från duschen är jag svettig igen. Man simmar liksom fram. Ska göra i ordning mig nu för att tillsammans med Lisa träffa lite andra au pairer i Limerick Centre för lite pubhäng! 

Skrev ju igår att jag var lite hungrig... Så på väg till mataffären kollapsade jag i en korsning. Typiskt mig, ska alltid vara sån drama queen. Nej men allvarligt, hettan, att bara ha ätit bröd och yoghurt i fem dar, allt nytt osv tillsammans blev lite för mycket, så plötsligt började det flimra lite framför ögonen, huvudet dunkade och jag sjönk ihop lite sådär mot en lyktstople. En jättesnäll kvinna vid namn Mary klev ut ur sin bil och tog med mig hem till sig tillsammans med sin man och dotter. Sov på deras soffa en stund, sen fick jag äggröra, te, rostad bröd och en chokladbit. Satt där och hämtade mig en stund och pratade lite med dottern som var i min ålder, fick även hennes telefonnummer, sen skjutsade dom hem mig. Lite random sådär, men väldigt trevligt. Tur att det finns så snälla människor! Väl hemma pratade jag med Verena om matvanor osv och att jag har väldigt lågt blodsocker, så nu har hon köpt hem lite soppor och grejer till mig som är lätta att värma på till lunch. Mår mycket bättre idag även om jag fortfarande känner mig lite skakis, och det var skönt att prata med Verena också, så att alla korten ligger på bordet liksom. 

 

Idag har jag och Catherine haft en jättetrevlig dag; vi har dansat, hon har bjudit mig på låtsasmat och så har vi lekt i trädgården. Och så har jag städat, vilket tog ett tag, men hon sov det mesta av den tiden. Nu ska jag ner till shoppingcentret i Dooradoyle och kika runt lite, och ska försöka hitta nån fin tackpresent till familjen Nolan (dom från igår). Ikväll ska jag träffa Lisa, Verenas väninnas au pair! 

Åh herregud... Känns som jag blivit överkörd av en lastbil för att sedan tumlats i en torktumlare för att sedan ha skärts i bitar, lagts ut på en bakplåt och sedan körts in i ugnen. Är så trött, utmattad och ledsen. Vet inte vad som hände, men för ett par timmar sen var det nåt som kom över mig och sedan dess har jag gråtit nästintill konstant. Längtar hem så det är helt galet. Hört att det är vanligt, och Verena sa att hennes tidigare au pairer också hade haft det lite jobbigt första veckan, men gud vad det är jobbigt. Hoppas på att det går över så fort som möjligt. Något som bidrar är ju att jag är hungrig hela tiden. Tror jag redan gått ner minst två kilo sen jag kom hit. Måste ta tag i det där på nåt sätt. 

 

När Verena och alla barnen var borta ringde jag mamma och hulkade. Kändes både bättre och sämre efteråt. Bästa mamma. Nu ska dom ut igen på nån utflykt, vet inte riktigt vad jag ska göra. Skulle bara vilja lägga mig ner och sova, men tror jag ska försöka orka ta mig till mataffären och köpa hem lite grejer till mig, så kanske jag slipper vara så hungrig jämt. 

 

Väldigt deppigt inlägg det här, men så är det när man är deppig. Hej då. 

Äntligen lite lugn och ro, haha! Ungarna har skrikit och gråtit hela kvällen, så har haft migrän i ett par timmar. Nu börjar huvudvärken släppa dock, kan bero på att dom är i sina sängar och att jag sitter ute och bara njuter. 

 

Lyckades hitta till Limerick Centre, men vågade inte gå omkring hur som helst ifall jag skulle gå vilse. Hade nämligen lovat att vara hemma till halv sex så höll mig på den säkra sidan. Köpte ännu en söt blus i alla fall, fast långärmad den här gången, och ja, från Penney's, igen. Ursäkta då, men hur ska man kunna handla någon annanstans när det är så billigt och bra där? Allt annat blir ju jättedyrt och fult i jämförelse, haha. Tog mig hem, städade undan efter barnens te, donade lite i köket, och nu sitter jag här och hoppas på att maten till mig och Verena är klar snart för jag är (som vanligt) huuuuuuuungrig. Den irländska matkulturen gör mig galen. Dom äter ju INGET. Hur överlever dom??? Hur är det ens MÖJLIGT??? HUR I....

 

Okej... Nu börjar det gå överstyr här.

 

När Verena kom hem igår sent på kvällen hade hon med sig ett barn till, sin brorson, som ska bo här i fyra/fem veckor. Fullt hus, haha!

 

Idag har jag och Catherine målat, ätit fruktsallad, besökt shoppingcentret och biblioteket. Där lånade Catherine ett par böcker och jag skaffade ett lånekort. På en affär i shoppingcentret köpte jag en varsin såpbubblegrej till barnen och Catherine blåste bubblor hela vägen hem. Väl hemma tog Catherine en nap och jag strykte lite skjortor. Nu ska Verena ta med sig alla barn på picknick och jag ska nog försökta ta mig till Limerick City Centre. Hittills har jag ju bara varit i shoppingcentret närmast deras hus, förortens Dooradoyles center, men nu ska jag alltså kolla in det riktiga. Först måste jag dock äta nåt, är så hungrig så jag nästan kräks.