Som rubriken säger; HEJ och FÖRLÅT för att jag inte har uppdaterat er om vad som har hänt! Först var jag helt enkelt för trött, sen hade jag ingen tid och sen glömde jag bort det, men nu skrev min kompis (madeleneluu.blogg.se, au pair i London) och påminde mig så ska förklara mig nu så ni slipper kolla in här i onödan! Ett par gulliga personer har kommenterat och undrar hur jag mår och vad som händer, och ni förtjänar naturligtvis att veta! Det är dock en väldigt lång historia och jag orkar inte dra hela (tror inte ni skulle orka läsa hela heller) så förenklar den lite. 

 

Ni som läst min blogg vet nog att jag hade hemsk hemlängtan under min tid på Irland. Jag hade ingen aning om att jag skulle längta hem så mycket, men det gjorde jag. Träffade hur fina, trevliga, roliga människor som helst och fick underbara nya vänner, gjorde nya, roliga saker och hade söta barn att ta hand om men så fort jag var ensam så kom hemlängtan över mig. Är ju inget ovanligt att det blir så, och för dom flesta går det över. Grejen är den att jag inte kände mig riktigt avslappnad i familjen. Jag vet att jag har skrivit att dom var bra och trevliga, och det VAR DOM också, men saker jag inte har skrivit är att mamman ofta var väldigt nedlåtande, stressig och lite utav ett kontrollfreak. Besticken skulle ligga på ett visst sätt, örngotten skulle strykas, diskborsten skulle ligga i en skål med hett vatten som skulle bytas varje morgon och kväll osv. När jag gjorde saker fel eller glömde något kunde hon säga saker som fick mig att känna mig helt värdelös. Jag gick runt nervös och spänd hela tiden. Jag fick även städa mycket mer än vad som var överenskommet. I början tyckte jag att det var helt okej, jag ville hjälpa till, inte gå runt som en gäst, utan vara som en del i familjen. Med tiden blev det dock mer och mer, och att ensam dammsuga trappan och övervåningen 2 ggr i veckan, moppa köksgolvet 3 ggr i veckan, ta hand om ALL tvätt och strykning, det vill säga även de vuxnas, ta hand om all frukostdisk och all middagsdisk för 6 personer, och byta barnens lakan tyckte jag inte kändes som att vara en del av familjen, det kändes som att vara en hushållerska. Att jag dessutom fick ta hand om saker som var helt utöver mina arbetsuppgifter, som att diska efter mormorn när hon bakat eller städa undan efter mamman och hennes kompis fick mig att känna mig utnyttjad. Ett annat moment som ökade stressen var deras familjesituation. Som ni kanske kommer ihåg kunde min värdmammas bror inte ta hand om sina barn så min värdfamilj fick först ett tillskott av en 11-årig pojke, sedan av en 3-åring. Ett extra barn innebar extra arbetsuppgifter, och innebar också att jag fick ha ensamt ansvar ofta då min värdmamma var tvungen att åka till sin hemstad som låg cirka tjugo mil bort (något jag inte fick extra ersättning för). Sista veckan bodde mormorn hos familjen för att hjälpa till, vilket betydde att jag inte tog hand om barnen alls, utan bara städade, och desto mer än innan. 

 

Allt detta plus min hemlängtan fick mig att må väldigt dåligt och på mornarna låg jag med ångest i sängen över att gå upp. En morgon mådde jag väldigt dåligt, jag hade ont i magen och mådde illa. När jag kräktes skällde min värdmamma ut mig och skickade bokstavligen in mig på rummet som om jag var fem år. Jag ringde till mamma och efter att ha pratat en lång stund kom vi fram till att det var bäst att jag åkte hem. Jag skrev ner vad jag skulle säga till min värdmamma för att inte staka mig på engelskan av nervositet, och när hon kom hem från jobbet bad jag att få prata med henne. Hon avbröt mig efter varenda mening, sa en hel del saker (jag behöver inte gå in på detaljer, men det var inte särskilt snälla saker) men fick till sist sagt allt jag ville säga, även fast jag till slut bara rabblade igenom allt för att få det gjort innan hon hann avbryta mig igen. Hon frågade om jag tänkte stanna tills hon hann hitta en ny, och jag sa att ja det hade jag tänkt. Hon gick, och jag skypade med mamma och min moster och berättade hur det hade gått. Jag sa att jag ville verkligen inte stanna egentligen, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle fungera. Skulle jag gå där i två veckor, när jag inte ens vågade gå ner i köket? Tanken på att vara kvar där var helt obegriplig. Vid det här laget hade jag börjat bli arg också, istället för bara ledsen. Efter ett långt samtal bestämde jag mig för att strunta i henne. Hade hon brutit kontraktet så kunde väl jag göra detsamma. Jag packade mina väskor på typ en halvtimme, släpade ner dom i hallen och sa att jag inte tänkte stanna. Hon flippade, jag drog. Lyckades få med mig alla väskor till ett vandrarhem några hundra meter bort där mamma fixat ett rum åt mig, bodde där två nätter, sen fick jag bo hos den underbara irländska familjen jag lärde känna veckan innan i tre nätter tills mitt flyg gick. Hade fem sista riktigt bra dagar så det är jag tacksam över!

 

Jag är väldigt säker på att min hemlängtan, hur jobbig den än var, hade varit lättare att hantera och skulle gå över så småningom, om jag hade känt mig avslappnad och trivts i familjen. Jag är helt säker på att jag åtminstone gett det mer tid. Som det var nu hade jag faktiskt ingen lust att stanna för att bevisa något, för att jag "borde". Det är mitt liv, det var mitt äventyr, mitt beslut. Det hade inte varit värt att tänka på vad någon annan skulle tänka. Det hade inte varit värt att slösa bort tid på att må dåligt för att man inte vill "misslyckas". Misslyckas hade jag gjort om jag stannat och mått sämre och sämre. Jag är faktiskt stolt över att jag vågade stå upp för mig själv så som jag gjorde. Att bo hos sin arbetsgivare och vara så beroende av henne/honom som man är, det är inte lätt. Det är svårt att säga ifrån. Jag tycker att det är så otroligt dåligt att som vuxen människa utnyttja sin sitt överläge mot en ung tjej som är i ett främmande land och ett främmande hem, så som min värdmamma gjorde. Jag hade aldrig visat henne annat än respekt, men fick inget av den varan tillbaka. Man ska inte behöva ta det bara för att man är yngre och "anställd". Jag är bara nöjd med mitt beslut, även fast det var otroligt tråkigt att det blev som det blev. Tyckte det var jättetråkigt att lämna barnen så plötsligt, som jag tyckte väldigt mycket om, mina nya vänner, och Limerick som är en härlig stad. Men ingenting går att veta i förväg. Hur mycket du kommer att längta hem kan du inte veta förrän du är där, och hur din familj kommer vara är omöjligt att veta det också, trots att du skypat med dom flera gånger. Med det menar jag inte att skrämma andra som vill åka som au pairer, för de flesta får en riktigt bra familj! 

 

Nu är jag alltså hemma och har varit det i snart två veckor. Mår SÅ mycket bättre än vad jag gjorde där och ångrar ingenting. Ångrar alltså inte att jag åkte heller, eftersom jag hann uppleva mycket under tiden jag var där och hann skaffa mig nya erfarenheter som gjort mig starkare och modigare. Utöver hemlängtan och jobbig värdfamiljsituation är jag inte säker på att just au pair-grejen var 100 procent för mig heller. Jag älskar barn och att ta hand om barn, men att bo hos sin arbetsgivare och hos en annan familj kändes inte riktigt bekvämt. Nu söker jag jobb och ska antingen börja plugga i vår eller nästa höst. Den här bloggen kommer inte längre vara aktiv, kanske skaffar en ny, "vanlig" blogg och kan lägga ut adressen här då, även fast ni kanske inte är så intresserade haha! Vill i alla fall säga tack till er som följt min lilla resa, och önskar er all lycka med vad ni än gör/vill göra!

 

Kramar, 

Felicia