Sista dagen hemma på ett år! Känns... Konstigt, haha. Det pirrar i magen som bara den nu, kan inte fatta att jag vid den här tiden imorn kommer sitta på en buss på väg från Dublin till Limerick. Imorgon kväll kommer jag äta middag i ett annat hus med en annan familj och sova i en annan säng. Så galet.

 

Jag kom nyss hem från en liten utflykt med mamma och lillasyster Ella. Vi hade det superkul, och Ella sa att hon kommer sakna mig jättemycket medan jag är borta, vilket värmde i hjärtat eftersom hon brukar ha lite svårt att uttrycka känslor på det sättet. Om en stund kommer moster och kusin, gudmor och mormor och morfar förbi för att säga hejdå och fika lite, och ikväll ska vi äta god mat (igen), mumsa vindruvor och crostini med solrostade tomater-smak och philadelphiaost (mitt favoritsnack) och mysa i soffan. 

 

Blir troligtvis ett till inlägg senare ikväll, då jag nog måste skriva av mig innan jag somnar, haha. Kommer vara SÅ nervig och pirrig och virrig och jag vet inte vad. Iiiiiiiiiihhhhhh. 

Min sista fredagskväll hemma på ett år har jag spenderat med familjen och riktigt god mat! Grillat kött i världens godaste marinad, potatis, sallad, hemodlad sparris, yoghurt med rosmarin och vitlök och snart jordgubbar till efterrätt. Nu ska jag och mamma packa en stund (väskan vägde bara 12 kg än så länge, så får plats med mycket mer än vad jag trodde!) sen ska vi kolla på film. 

 

Jag har inte gjort en så kallad "Bucket list" än, men om/när jag gör en ska Cliff of Moher definitivt finnas med! Dessa klippor ligger cirka 1.5 timme från Limerick, de stupar rakt ner i Atlanten och sträcker sig cirka 8 kilometer längs Irlands västra kust. Googlade på bilder, och det hisnade till lite i magen; så himla vackert, och så himla långt ner till vattnet! 

 

Idag är det söndag vilket betyder att det endast är EN vecka kvar tills jag åker. Vid den här tiden nästa söndag kommer jag sitta på bussen från Dublins flygplats påväg till Limerick.

 

Idag har varit en riktig familjedag. Vi började dagen med en liten skogsutflykt. 

 

Vi hittade inte så värst mycket blåbär....

 

Kom hem för ett tag sen från en mysig frukost/brunch med min fina vän Linnea. Hon åker till Grekland för en vecka på lördag så vi träffades idag för att säga hejdå eftersom jag åker nästa söndag. Vi träffas inte så ofta nuförtiden så när vi väl gör det finns det alltid väldigt mycket att säga, speciellt nu när det är så mycket som händer. Jag ska flytta nästa vecka (NÄSTA VECKA!!?!?!?!?) och hon jobbar och ska eventuellt flytta till Trysil i höst. Och som så ofta när man pratar om nya tider kommer man att tänka på gamla tider. Kommer ihåg när vi var sexton bast och dumma i huvet och trodde vi visste så mycket om allt när vi egentligen inte visste ett dugg. När vi bara rände omkring utan syfte eller mål. När vi tyckte vi var så stora fast vi var så små, trodde vi var vuxna fast vi egentligen bara var barn fortfarande. Stora barn, men trots allt barn. Nu är vi vuxna på riktigt, både enligt svensk lag och enligt mig själv. Visst, vi är unga vuxna, vi har mycket att lära fortfarande, men oj, så mycket klokare vi har blivit. Vilken annorlunda syn vi har fått, både på oss själva och på världen. Och nu ska vi ut i den på riktigt. Världen, alltså.

 

Jag kanske är töntig, men jag blir en aning tårögd och får faktiskt lite gåshud. Tanken på att allt som varit aldrig kommer att komma tillbaka. Tanken på alla år, på allt som har hänt, både gott och ont, på allt som har gjort mig till den jag är idag och tagit mig hit. Det gör mig glad, men också lite sorgsen. Fast på ett bra sätt. Inte ledsen, bara lite vemodig. För som jag sa till Linnea; aldrig att jag skulle vilja tillbaka dit igen, men gud, vad roligt vi hade. Nostalgi är nog det ord som beskriver det bäst. Har känt mycket sånt de senaste veckorna, troligtvis med tanke på att det snart är dags. Det är en ganska härlig känsla faktiskt, för den får mig att minnas att trots att jag har haft det uppriktigt sagt HEMSKT de senaste två åren så har jag ändå tusentals underbara, roliga stunder att se tillbaka på och det gör mig lycklig och tacksam. Och tanken på hur många ännu mer fantastiska saker jag har framför mig, vilket fantastiskt år jag har framför mig, får det att pirra i magen. 

 

 

Tror nästan alla håller med mig om att det är på kvällarna/nätterna som alla tankar av olika slag verkligen kommer igång. De senaste kvällarna har jag kunnat ligga i min säng, antingen med en bok eller med datorn, med en film eller helt enkelt varit på väg att somna, när tanken plötsligt slår mig att snart flyttar jag. Om mindre än 3 veckor flyttar jag till ett helt annat land, till en helt annan familj. Jag kommer inte kunna tjafsa med mina systrar, jag kommer inte kunna sitta vid middagsbordet och vika mig dubbel av skratt, jag kommer inte kunna ligga i soffan och kolla på någon brittisk deckare med mamma eller retas med pappa. När jag tänker på allt det, allt jag inte kommer kunna göra, blir jag faktiskt en aning gråtfärdig, för jag kommer sakna dom så otroligt mycket. För en stund undrar jag om jag verkligen kommer fixa det, sen går det över för det är klart jag kommer! Jag älskar ju att träffa nya människor, uppleva nya platser, se något nytt. Och jag älskar barn. Det kommer bli alldeles fantastiskt roligt och bra på alla sätt och vis, och jag ser fram emot det jättemycket. Men det ilar faktiskt till lite i bröstet och det gör lite ont i magen när jag tänker på hur mycket jag kommer sakna min familj. 

 

Antar att jag har lite separationsångest. Sånt som hör livet till, liksom. Sånt som alla upplever. Jag menar, ingen (förutom manliga morsgrisar med pyjamasbyxorna ända upp i armhålorna och som fortfarande inte kan tvätta själva och kallar sin mamma för "mamsen") bor ju hemma hos sina föräldrar hela livet. Har flyttat hemifrån en gång förut utan särskilt mycket separationsångest, men den här gången känns det mer definitivt på något sätt. Troligtvis mycket för att jag flyttar så långt bort, men också för att det känns som om det är för gott. Visst, chansen är stor att jag kommer bo hemma under en period igen när jag kommer tillbaka, men inte på samma permanenta sätt som förr. Bara tills det är dags att flytta igen, oavsett vart det blir och under vilka omständigheter. Det här är liksom det riktiga, oåterkalliga klivet ut i stora, vida världen. Känns svårt att få ner min känsla i skrift, men ni kanske förstår? 

 

Jaja. Ska inte låta så dramatisk/gnällig/hur jag nu låter. Det är ju inte som om vi kommer skiljas åt for ever and ever. Blev lite... nostalgisk bara. Lite "min-barndom-är-slut-på-riktigt-feeling". En sån tur att det finns så mycket i vuxenlivet att se fram emot då, och att jag, trots mina kvällstankar, är mer än redo!

... till min blogg, en blogg som kommer handla om mitt år som au pair i Limerick, en stad i sydvästra Irland. Där ska jag ta hand om tre gulliga ungar, två pojkar på 2 (snart 3) och 6 år gamla, och en tjej på 3 (snart 4), och på fritiden utforska, upptäcka och lära känna nya människor och platser och förhoppningsvis uppleva mitt bästa år hittills! Au pairandet har lockat mig väldigt länge, och jag tror det är en perfekt sysselsättning för mig. Om ca 3 veckor, den 14 juli, bär det av, och jag ser fram emot det mer än vad ord kan beskriva, även fast jag  börjar bli otrooooligt nervös. Resfebern slog till idag, med tsunami-liknande kraft. 

 

Bloggar har jag gjort i flera år, på fler olika bloggar än vad jag kan räkna på fingrarna, eftersom jag tröttnar rätt fort. Den här bloggen har jag dock tänkt att hålla fast vid, dels som ett sätt för mig att skriva av mig om allt som händer, både vardagligheter och festligheter, och för att mina nära och kära och andra nyfikna ska få ta del av det. Jag har alltid älskat att skriva, så att blogga om mitt år som au pair kändes väldigt naturligt. 

 

Här kommer en kort presentation av mig, så ni får en hum om vem som skriver här:

 

Jag heter Felicia, är 18 år gammal och bor för tillfället i Falun i Dalarna. Jag har nyss tagit studenten, efter tre års studier av samhällsvetenskap med beteendeinriktning. Min familj består av mamma, pappa och två lillasystrar på 15 och 16 år, som jag skrattar lika mycket som jag bråkar med. Jag tycker om att umgås med min familj och nära vänner, läsa, skriva, musik, film, power walking, choklad, te, grapefruktjuice, nya lakan, doftljus, brittiska deckare, tv-serier, Harry Potter, att bada badkar, karuseller, havet, mat, gå ut och dricka vin och att fundera över livets stora frågor. Saker som jag inte är lika förtjust i är lakrits, Twilight, ostron, ytliga/otrevliga/korkade/respektlösa/insnöade människor och att vara osams med någon jag tycker om. 

 

Som person är jag oftast glad och positiv, även fast jag som den känslomänniska jag är har väldigt lätt till tårar och ilska. Jag är snäll, en alldeles för underskattad egenskap i dagens samhälle om ni frågar mig, och jag bryr mig väldigt mycket om att andra människor ska må bra. Ibland lite för mycket, kanske. Jag är nyfiken, omtänksam, ambitiös, älskar att prata och diskutera (om vad som helst egentligen) och har en (enligt mig själv) fantastisk rolig, ironisk, självdistanserad humor, lite som Seth Cohen i O.C om det säger er något. Åh, Seth.... I love you. Nej men, okej, vad finns det mer? För lite mer än ett år sedan led jag av svår, egentlig depression, slutade äta medicin för ett par veckor sedan och mår i dag bättre än någonsin, vilket jag är oerhört stolt och tacksam över. Mitt år som au pair kommer bli en fantastisk möjlighet att prova stå på mina egna (mycket starkare) ben. 

 

Ja, that's that. Under de 3 veckor som är kvar kommer jag blogga om förberedelser och tankar, sen blir det uppdateringar från den gröna ön itself! 

 

Puss & kram, 

Felicia