Tror nästan alla håller med mig om att det är på kvällarna/nätterna som alla tankar av olika slag verkligen kommer igång. De senaste kvällarna har jag kunnat ligga i min säng, antingen med en bok eller med datorn, med en film eller helt enkelt varit på väg att somna, när tanken plötsligt slår mig att snart flyttar jag. Om mindre än 3 veckor flyttar jag till ett helt annat land, till en helt annan familj. Jag kommer inte kunna tjafsa med mina systrar, jag kommer inte kunna sitta vid middagsbordet och vika mig dubbel av skratt, jag kommer inte kunna ligga i soffan och kolla på någon brittisk deckare med mamma eller retas med pappa. När jag tänker på allt det, allt jag inte kommer kunna göra, blir jag faktiskt en aning gråtfärdig, för jag kommer sakna dom så otroligt mycket. För en stund undrar jag om jag verkligen kommer fixa det, sen går det över för det är klart jag kommer! Jag älskar ju att träffa nya människor, uppleva nya platser, se något nytt. Och jag älskar barn. Det kommer bli alldeles fantastiskt roligt och bra på alla sätt och vis, och jag ser fram emot det jättemycket. Men det ilar faktiskt till lite i bröstet och det gör lite ont i magen när jag tänker på hur mycket jag kommer sakna min familj. 

 

Antar att jag har lite separationsångest. Sånt som hör livet till, liksom. Sånt som alla upplever. Jag menar, ingen (förutom manliga morsgrisar med pyjamasbyxorna ända upp i armhålorna och som fortfarande inte kan tvätta själva och kallar sin mamma för "mamsen") bor ju hemma hos sina föräldrar hela livet. Har flyttat hemifrån en gång förut utan särskilt mycket separationsångest, men den här gången känns det mer definitivt på något sätt. Troligtvis mycket för att jag flyttar så långt bort, men också för att det känns som om det är för gott. Visst, chansen är stor att jag kommer bo hemma under en period igen när jag kommer tillbaka, men inte på samma permanenta sätt som förr. Bara tills det är dags att flytta igen, oavsett vart det blir och under vilka omständigheter. Det här är liksom det riktiga, oåterkalliga klivet ut i stora, vida världen. Känns svårt att få ner min känsla i skrift, men ni kanske förstår? 

 

Jaja. Ska inte låta så dramatisk/gnällig/hur jag nu låter. Det är ju inte som om vi kommer skiljas åt for ever and ever. Blev lite... nostalgisk bara. Lite "min-barndom-är-slut-på-riktigt-feeling". En sån tur att det finns så mycket i vuxenlivet att se fram emot då, och att jag, trots mina kvällstankar, är mer än redo!